En oväntad invändning

Hela livet vändes upp och ner.

Nu handlade inte livet längre om vad det gjorde igår. Igår så rullade allting på som vanligt. Mina ambitioner var mina ambitioner.

Nu blev jag uppäten av en enda fråga. Vad har jag gjort? Vad är det här?

Ingenting kunde mätas mot kraften av detta.

Jag skriver den här texten för att hjälpa dig som är i den situation som jag befann mig i. Du som går igenom det som jag har gått igenom.

Jag vet att man också känner att man sitter på frågor som ingen annan människa kan besvara. Och jag är inte här för att besvara dina frågor. Jag är här för att lösa upp dig. Du kommer inte finnas kvar när den här processen är överstökad. Och den paradox som det innebär kanske låter läskig just nu. Men det kommer vara ditt livs finaste och mäktigaste ögonblick.

Mitt liv fram till den punkt då allt vändes upp och ner, eller ut och in, var i många bemärkelser ett helt vanligt liv. Jag var väldigt omtyckt av min omgivning, och populär bland mina vänner. Jag var på god väg att bli en framgångsrik person inom något. Det var ingen tvekan om det. Alla i min omgivning hade nog gett en liknande beskrivning om mig om dom fick frågan.

”Han ja, han kommer bli något. Jag bara vet det.”

Jag tänkte inte så om mig själv, utan det är något jag har insett i efterhand. Speciellt när man har träffat på folk från barndomen såhär många år efter och dom tycks bli förvånade över att jag inte är Elon Musk.

Mitt liv var kul. Jag umgicks med människor från alla samhällsklasser, från alla länder.

Men plötsligt en dag så hände något som skulle vända allting upp och ner.

Det är inte så viktigt egentligen att veta precis vad som hände. Jag kan berätta mer om det i ett annat tillfälle.

Det viktiga är vad det orsakade.

Det var som att någonting tändes inuti mig. Som att tända lampan i ett släckt rum. När rummet var släckt så gick du och la dig i sängen utan att bry dig om vad som fanns i rummet. Du hade en konkretiserad väg mellan dörren och sängen. Ut och in, inget mer.

Nu har någon tänt lampan i rummet, och du ser helt plötsligt allt som tidigare var dolt. Rummet är fullt av rädslor och osäkerheter. Inte om något särskilt på jorden, utan om vem du egentligen är, vart du kommer ta vägen om du skulle dö, och om du har gjort något fel som nu får uppleva det här.

Ditt gamla jag skulle ringt en vän och pratat om det. Men detta är inte på samma dimension. Detta är något mellan dig och Gud. Vi behöver inte prata så mycket om Gud, för det tillför ingenting. Vi kan istället säga Livet, ditt Ursprung.

Ditt inre präglas av detta. Det finns ingenstans du kan gömma dig. Du kan försöka återgå till ett normalt liv, och den funderingen kommer med jämna mellanrum.

”Jag kanske bara blivit galen. Jag kanske bara ska prata med en läkare, ta mediciner och återgå till ett normalt liv”.

Gör inte det.

Detta är din tid.

Men vad ska jag göra då?

Bra fråga.

Du kan inte prata med någon. Detta är inte ett problem för en psykolog att hjälpa dig med. Inte heller en läkare. Deras jobb är att sätta diagnoser och upprätta behandlingsplaner. Du behöver inget utav det. Det är inget fel på dig.

Att välja den vägen skulle innebära en falsk trygghet. Du lägger locket på en kokande gryta. Locket kommer oundvikligen att behöva öppnas igen.

Om inte nu, så är chansen stor att det blir vid ögonblicket då du dör.

Då är det bättre att få det överstökat redan nu.

Att prata med prästen då? Eller imamen?

Dom vill också diagnostisera dig. Det finns bra präster och imamer som har haft sådana här upplevelser. Men jag skulle säga att chansen att du finner en sådan person inom den rollen är ganska liten. Chansen är mycket större att dom skrämmer upp dig och får dig att göra helt absurda grejer, som dom själva inte har någon som helst kunskap om.

Du är förmodligen väldigt rädd, och känner dig oerhört ensam i det du går igenom.

Det är för att du inser att du faktiskt är ensam. Du har alltid varit ensam. Ingen annan kan gå igenom det du behöver gå igenom. Det är ditt liv. Ingen kan dö åt dig. Det är du som dör. Det förstår du nu.

Ge inte upp. Låt inte rädslan leda dig. Du kommer att hitta vägen ut.

Denna period är viktig.

Du inser att du har gått igenom livet helt omedveten. Allting har skett på autopilot. Hur du har ätit, hur du har druckit, hur du har sovit, hur du har pratat, hur du har tänkt. Nu inser du att det finns ett medvetande i dig, som just nu tyvärr är helt uppslukat med att analysera vad det är du går igenom, men det är en sådan skillnad från ditt ”autopilot”-tillstånd att det känns som att du har blivit delad på något sätt. Det känns som att det finns två av dig, inuti dig.

Detta är en ledtråd.

Eckhart Tolle beskriver sitt eget uppvaknande på ett väldigt liknande sätt. Hans lidande blev så övermäktigt att han till slut kände ”Jag kan inte leva med mig själv.”

I samma ögonblick som han tänkte detta så klarnade det för honom. Hans medvetande stannade upp och allting stod plötsligt stilla i hans inre.

”Jag” kan inte leva med ”mig själv”. Är det två av mig här inne? Vem är ”Jag” och vem/vad är ”Mig själv”?

Plötsligt händer något mirakulöst.

Här är din frihet.

Behöver du någon att prata med, som är fullt medveten om att dina frågor inte tillhör den mänskliga, dagliga samtalet? Jag finns här. Skriv till mig.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg på denna sida vars enda syfte är att läsas av de som vandrar stigen. Jag är inte intresserad av diskussioner eller åsikter.

Du kommer hitta mycket hjälp på den här sidan.